Information om trafikfarliga läkemedel – en gemensam angelägenhet för trafikanter, förskrivare och myndigheter

den 10 juli 2000

Den 1 juli 1999 trädde ett tillägg till trafikbrottslagen ikraft. Lagen innebär bland annat att en bilförare som är inblandad i en trafikolycka kan dömas för rattfylleri om han/hon varit påverkad av läkemedel.

 

Vem har ansvaret?

Ansvaret för att bedöma om man är i kondition att köra bil vilar ytterst på föraren.

Intag av läkemedel är en av flera faktorer som kan försämra körförmågan. Till hjälp vid bedömningen av körförmågan vid läkemedelsanvändning finns bland annat information från den förskrivande läkaren och apotekspersonalen. Läkaren skall informera om ett läkemedel kan påverka reaktionsförmågan eller ge andra effekter som kan vara av betydelse för körförmågan. Patienten bör således samråda med läkaren om lämpligheten att köra bil under pågående behandling. Hänsyn får då tas till andra viktiga faktorer som, enskilt eller i kombination med läkemedelsanvändning, har stor betydelse vad gäller körduglighet t ex grundsjukdom (sömnbesvär, psykisk sjukdom, diabetes, epilepsi, hjärtsjukdom, cerebrovaskulär sjukdom etc), alkoholkonsumtion, ålder, kognitiv förmåga, syn, motorik, perceptionsförmåga och livsstil (1-25).

Varningstrianglar och patientinformation

Systemet med varningstrianglar, som nu är byggt på en nordisk överenskommelse från 70-talet, är inkonsekvent genomfört. Många, men inte alla, trafikfarliga läkemedel är i Sverige märkta med en röd triangel. En patient kan därför felaktigt få intrycket att ett läkemedel inte är trafikfarligt om varningstriangel saknas.

Situationen kommer på sikt att förbättras genom att samtliga läkemedel förses med ett patientinformationsblad (bipacksedel) eller motsvarande användarinformation. Här kan patienten läsa bland annat om eventuell risk för påverkan på körförmågan. En majoritet av alla läkemedel har redan idag en godkänd bipacksedel. Läkemedelsverket arbetar sedan några år med att genomföra denna reform för samtliga läkemedel. Från det att en bipacksedel godkänns kan det dock ta upp till ett år innan den finns tillgänglig i förpackningen.

Det föreligger idag vissa skillnader i information om trafikfarlighet i FASS respektive bipacksedlarna. Därför har en samlad information nu publicerats på Läkemedelsverkets hemsida. Läkemedel som i FASS och/eller i bipacksedeln har information om eventuell påverkan på körförmågan har markerats i en lista över godkända läkemedel. Med anledning av framkomna skillnader kommer Läkemedelsverket även se över den del verket ansvarar för det vill säga bipacksedlarna.

Vikten av individuell bedömning

Vid användningen av ovan nämnda lista är det av stor betydelse att framhålla att verkligheten inte är svart-vit utan att det handlar om individuella reaktioner i kombination med en individuell situation, se ovan. Även läkemedel som i allmänhet inte misstänks påverka körförmågan (och därmed ej beskrivs som generellt trafikfarliga) kan för en enskild individ utgöra problem.

Som ett exempel över vikten av individuell bedömning kan nämnas SSRI-preparaten. I litteraturen förekommer uppgifter om att SSRI-preparat för enskilda individer skulle kunna försämra körförmågan samtidigt som det framhålls att en adekvat medicinsk behandling av en depression kan förbättra förmågan att köra bil (2,5,26-27). I en större epidemiologisk studie påvisades ingen generell ökad risk för trafikolyckor vid intag av SSRI-preparat (28).

Krav på dokumentation inom EU

I viss mån är det oklart rent medicinskt vilka läkemedel som kan utgöra trafikfara. Idag har vi inte tillgång till allmänt vedertagna metoder för studier av ett läkemedels påverkan på körförmågan i sin helhet. Detta avspeglas i bristen på specificerade krav inom EU vad gäller dokumentation av ett läkemedels trafikfarlighet.
Inom EU diskuteras för närvarande införande av en varningssymbol för trafikfarliga läkemedel. Läkemedelsverket deltar i detta arbete som ett av de få länder med erfarenhet av sådan varningssymbol.

Referenser

  1. Steen T et al. Drivers licenses and medicine. A review of legal requirements and practice. Tidskrift for den norske laegeforening. 1993;113 (18):2277-80.
  2. Marks P. Disease, drugs and alcohol induced driving impairment: the law and the medicine. The Medico-legal journal 1998;66:109-15.
  3. Brown BP. Medical conditions, medications, and driving. Canadian family. 1998;44:705-7.
  4. Lyznicki JM et al. Sleepiness, driving and motor vechicle crashes. JAMA 1998;279(23):1908-13.
  5. Pullen R. Psychotropic drugs and automobile driving ability of elderly patients. Versicherungsmedizin 1999;51(2):71-4.
  6. Cremona A. Mad drivers: psychiatric illness and driving performance. British journal of hospital medicine. 1986;35(3):193-5.
  7. Veneman TF. Diabetes mellitus and traffic incidents. The Netherlands journal of medicine. 1996;48(1):24-8.
  8. Distiller LA et al. Driving and diabetics on insulin therapy. South African medical journal. 1996;86(8 suppl):1018-20.
  9. Hansotia P. Seizure disorders, diabetes mellitus, and cerebrovascular disease. Considerations for older drivers. Clinics in geriatric medicine. 1993;9(2):323-39.
  10. Stanaway L et al. Epilepsy and driving. The New Zealand medical journal. 1983;96(735):525-8.
  11. Krauss GL. Risk factors for seizure-related motor vehicle crashes in patients with epilepsy. Neurology. 1999;52(7):1324-9.
  12. Ferrara SD. Alcohol, drugs and traffic medicine. British journal of addiction. 1987;82 (8):871-83.
  13. Chan AW. Factors affecting the drinking driver. Drug and alcohol dependence.1987;19(2):99-119.
  14. Seppala T et al. Drugs, alcohol and driving. Drugs. 1979;17(5):389-408.
  15. McKenna FP. The human factor in driving accidents. An overview of appoaches and problems. Ergonomics. 1982;25(10):867-877.
  16. Sjögren H et al. Drug and Alcohol use among injured motor vehicle drivers in Sweden: prevalence, driver, crash and injury characteristics. Alcohol Clin Exp Res 1997;21:968-973.
  17. Sims RV et al. A preliminary assessment of the medical and functional factors associated with vehicle crashes by older adults. Journal of the American Geriatrics Society 1998;46(5):556-61.
  18. Morgan R et al. The older driver – a review. Postgraduate medical journal. 1995:71(839):525-8.
  19. Folkerts H. Automobile driving capacity of the elderly from the psychiatric viewpoint. Fortschritte der Medizin. 1993;111(15):252-4.
  20. Wayne AR et al. Medications and the safety of the older driver: is there a basis for concern? Human factors. 1992;34(1):33-47.
  21. Simpson HM. Epidemiology of road accidents involving young adults: alcohol, drugs and other factors. Drug and alcohol dependence 1982:10(1):35-63.
  22. Thomas RE. Bensodiazeopine use and motor vehicle accidents: Systematic review of reported association. Canadian Family Physician. 1998;44:799-808.
  23. Wayne AR et al. Psychoactive Drugs and the Risk of Injurious motor vehicle Crashes in Elderly drivers. American Journal of Epidemiology 1992;136:873-883.
  24. Simpson HM. Community-based approaches to highway safety: health promotion and drinking-driving. Drug and alcohol dependence. 1987;20(1):27-37.
  25. Petridou E et al. Driving behaviour as a risk factor for road traffic accidents. Archives of hellenic medicine. 1997;15(5):492-498.
  26. Hale AS. The importance of accidents in evaluating the cost of SSRIs: a review. International clinical psychopharmacology. 1994;9(3):195-201.
  27. Hindmarch I. The behavioural toxicity of the selective serotonin reuptale inhibitors. International clinical psychopharmacology. 1995;9(suppl 4):13-7.
  28. Barbone F et al. Association of road-traffic accidents with benzodiazepine use. Lancet 1998;352:s331-36.
 

Observera publiceringsdatumet på nyheten. Läkemedelsverket uppdaterar i normala fall inte nyhetstexter även om ny kunskap kan ha tillkommit.

 
 
 

Läkemedelsverket, Box 26, 751 03 Uppsala | 018-17 46 00 | registrator@lakemedelsverket.se | Ytterligare kontaktinformation | Om cookies