Östrogenbehandling - ändamålsenlighet och vetenskaplig grund

den 1 februari 2001

Den senaste tiden har en debatt förts i media om risker och fördelar med östrogen-substitution postmenopausalt sedan sex socialdemokratiska riksdagskvinnor i en artikel på DN Debatt 17/11-00 krävde en ökad satsning på forskning inom detta område. I debattartikeln framställs behandlingen som ett "medicinskt fullskaleförsök utan kontroll, uppföljning och utvärdering". Givetvis är inte kunskapsläget så begränsat som det framställts.

För östrogenbehandling av postmenopausala besvär finns idag ett 25-tal olika godkända läkemedel som innehåller det östrogena hormonet enbart eller i kombination med ett gestagen. Användningen av hormonpreparat hos postmenopausala kvinnor har ökat markant sedan mitten av 1990-talet och innebär att cirka 20-30% av alla postmenopausala kvinnor efterfrågar sådan behandling.

Flera kunskapssammanställningar om hormonbehandlingens ändamålsenlighet har producerats under senare år: Svensk Förening för Obstetrik och Gynekologi gav 1998 genom Arbetsgruppen för Klimakteriella Problem ut en rapport om substitutionsbehandling i klimakteriet; SBU belyste ämnet i en systematisk översikt 1996; MFR och SPRI anordnade en konsensuskonferens 1996 och Läkemedelsverket har efter ett flertal expertmöten och litteraturgenomgångar utfärdat rekommendationer om hormonbehandling, 1982, 1989, 1993, 1998 och 2000. Ett stort antal vetenskapliga översiktsartiklar har publicerats i ämnet.

Det är genom vetenskapliga studier väl belagt att hormonbehandling lindrar östrogenbristsymtom såsom blodvallningar, svettningar, humörsvängningar och därmed förbättrar livskvaliteten för patienterna. I dessa situationer är kortare tids behandling aktuell.

Det är också väl dokumenterat att långvarig hormonbehandling upphäver den naturliga förlusten av benmassa i skelettet efter menopaus och förebygger en eventuell osteoporos.

Det är angeläget att påpeka att hormonell långtidsbehandling endast rekommenderas till kvinnor med ökad risk för osteoporos, till exempel kvinnor med tidig menopaus, låg kroppsvikt, stor cigarettkonsumtion, stark hereditet för osteoporos samt vegetativa klimakteriesymtom och/eller för åldern låg benmassa.

Vetenskapliga studier har visat att risken för tumör i livmoderslemhinnan ökar vid långvarig tillförsel av östrogen. Dock motverkas denna riskökning effektivt om gestagen ges i tillägg. (Nytta och riskeffekter med östrogenbehandling har belysts i en workshop publicerad i Information från Läkemedelsverket,1999:10).

Mer oroande är de vetenskapliga resultat som visar att många års behandling med östrogen eller kombinationen östrogen-gestagen kan öka risken för att insjukna i bröstcancer. Den stora samanalysen av studier publicerade fram till tidigt 90-tal visade för bruk av östrogener i mer än 15 år en relativ risk på 1,6 (1). Den uppskattade riskökningen efter cirka 10 års behandling tycks enligt senare publicerade studier vara i genomsnitt cirka tvåfaldig (2). En sådan riskökning skulle kunna innebära att kvinnor som följs från 50-75 års ålder och får hormonbehandling under tio år skulle öka sin risk att få en bröstcancer från cirka 7% , den förväntade risken utan hormonbehandling, till cirka 9%. Riskökningens storlek påverkas mest av behandlingstidens längd. Den tycks också kunna variera med behandlingens utformning; ett antagande från vissa forskningsrapporter är att tillägget av gestagen skulle öka risken ytterligare något. Vissa egenskaper hos kvinnan kan ha betydelse, till exempel tycks riskeffekten främst gälla kvinnor som har en normal eller magerlagd kroppsbyggnad, inte överviktiga kvinnor.

Sammanfattningsvis så ger nämnda kunskapssammanställningar vägledning för hur en ändamålsenlig hormonbehandling skall bedrivas. Hormonell korttidsbehandling för att avhjälpa symtom i klimakteriet är ändamålsenlig, den förbättrar livskvaliteten utan att orsaka nämnvärda riskeffekter. Långtidsbehandling kan innebära en ökad risk för allvarlig sjukdom (bröstcancer). Därför måste inför långtidsbehandling en omsorgsfull risknytta-värdering göras. För kvinnor som bedöms löpa stor risk för att med stigande ålder få frakturer på grund av osteoporos kan förebyggande långvarig hormonbehandling övervägas.

Det finns behov av ytterligare forskning inom området. Dit hör eventuella behandlingseffekter på hjärtkärl- och demenssjukdomar och en detaljerad kartläggning av riskens storlek i förhållande till typ av preparat och behandlingsregim. Utveckling av metoder för att mera noggrant kunna identifiera de kvinnor som på lång sikt skulle förväntas få en påtaglig skyddseffekt respektive löpa störst risk att drabbas av en riskeffekt liksom studier på äldre kvinnor (över 65 år) är angelägna forskningsområden.

Referenser

  1. Lancet; Volume 350, Number 9084, 11 October 1997: Breast cancer and hormone replacement therapy:collaborative reanalysis of data from 51 epidemiological studies of 52 705 women with breast cancer and 108 411 women without breast cancer.
  2. Svensk Förenings för Obstetrik och Gynekologi Arbets- & Referensgrupper rapportserie Nr 38. Substitutionsbehandling i klimakteriet – aktuella synpunkter. 1998.

 

 

Observera publiceringsdatumet på nyheten. Läkemedelsverket uppdaterar i normala fall inte nyhetstexter även om ny kunskap kan ha tillkommit.

 
 
 

Läkemedelsverket, Box 26, 751 03 Uppsala | 018-17 46 00 | registrator@lakemedelsverket.se | Ytterligare kontaktinformation | Om cookies