Läkemedelsbiverkningar hos djur rapporterade år 2004

den 2 november 2005

En sammanställning över de läkemedelsbiverkningar som Sveriges veterinärer rapporterat till Läkemedelsverket visar att de biverkningar som rapporteras oftast är de som ses i samband med vaccinationer.

Inledning

I föreliggande artikel redogörs för läkemedelsbiverkningar som Sveriges veterinärer har rapporterat till Läkemedelsverket under 2004. I Tabell I har de biverkningsrapporter angetts som kommit in under 2004 (läkemedlen har grupperats enligt ATCvet-systemet). De flesta rapporterna rör hund och därefter följer katt och häst. De biverkningar som rapporteras oftast är de som ses i samband med vaccinationer. Hos hund finns också många rapporter för läkemedel mot parasitsjukdomar. Fyra rapporter rör reaktioner hos människa på veterinärmedicinska preparat. Nedan beskrivs en del av de biverkningsrapporter som kommit in. I anslutning till detta diskuteras ibland mekanismerna bakom de negativa reaktionerna.

Häst

För häst har 40 biverkningar anmälts. Sju av dessa finns inom gruppen ”QJ – Infektionssjukdomar”. Av dessa gäller fyra akuta reaktioner hos hästar som fått intramuskulära injektioner av bensylpenicillinprokain (”penicillinchock”). Hästarna reagerade i anslutning till injektionerna med symtom såsom kramper, vinglighet, oro och desorientering. De återhämtade sig inom cirka 10–30 minuter.

Penicillinchock hos häst är ett välkänt fenomen. Reaktionerna ses som regel efter intramuskulära injektioner av bensylpenicillinprokain, men ibland ses de även efter intravenösa injektioner av vattenlösliga bensylpenicillinsalter (bensylpenicillinnatrium eller bensylpenicillinkalium). Hästarna reagerar i omedelbar anslutning till injektionerna med oro, svettningar och balansrubbningar och ibland ramlar de omkull. De återhämtar sig sedan oftast inom loppet av cirka en halvtimme, men i en del fall dör de inom några minuter.

Det finns flera tänkbara orsaker bakom reaktionerna. En möjlighet är att det är fråga om en allergi mot bensylpenicillin. För vattenlösliga bensylpenicillinsalter kan man utgå från att detta är orsaken. För bensylpenicillinprokain är det även möjligt att det är fråga om en prokaintoxicitet. Bensylpenicillinprokain är ett salt mellan bensylpenicillin och prokain som i injektionslösningen finns som en suspension (inte en lösning). Vid intramuskulär injektion löses saltet upp från muskeldepån varvid bensylpenicillin och prokain frisätts. Om denna upplösning sker snabbt kan man få höga halter av prokain i blodet som kan ge effekter på CNS. Man kan också av misstag komma in i ett kärl och få mikroaggregat av bensylpenicillinprokain som kommer ut i cirkulationen, där de snabbt löses upp varvid höga halter prokain frigörs. Nedbrytningen av prokain sker enzymatiskt under inverkan av esteraser – främst pseudokolinesteras. En möjlighet som diskuteras är att vissa hästar skulle kunna ha en låg aktivitet av pseudokolinesteras i blodet, vilket skulle kunna disponera dem för att drabbas av prokaintoxicitet. Man kan även tänka sig att man kan få en allergi som är riktad mot prokaindelen av bensylpenicillinprokainet. Troligen är dock detta sällsynt.

Ur terapeutisk synvinkel vore det önskvärt att kunna göra en distinktion mellan en icke-allergisk prokainframkallad reaktion, som tillåter fortsatt behandling med bensylpenicillinprokain, och en allergiframkallad anafylaktisk chock, där fortsatt behandling är absolut kontraindicerad. Det finns tyvärr f.n. inget säkert sätt att göra en sådan distinktion. Tidigare användes bensylpenicillinprokain i avsevärd utsträckning inom human praktik. Det förekom då biverkningar – s.k. Hoignés syndrom – i form av akuta akustiska och visuella hallucinationer samt medvetslöshet och kramper (1). Reaktionerna sågs oftast efter upprepade injektioner av bensylpenicillinprokain. De akuta icke-allergiska reaktionerna (kallade pseudoanafylaktiska reaktioner) angavs förekomma oftare än allergiska anafylaktiska reaktioner.

Inom gruppen ”QN – Nervsystemet” finns ett par rapporter som rör bristande effekt av avlivningsmedlet Somulose, som är ett licenspreparat avsett för avlivning av häst, nöt, hund och katt. Det finns i den tidigare svenska biverkningsrapporteringen, och även från England, flera meddelanden om bristande effekt av Somulose hos häst. Somulose innehåller som aktiva ingredienser barbitursyraderivatet sekobarbital (quinalbarbiton) som ger CNS-depression och lokalbedövningsmedlet cinkokain (dibukain) som i stora doser ger hjärtstillestånd. Det finns ingen säker förklaring till den bristande effekten. En möjlighet är att ett litet antal individer har en lägre känslighet för Somulose än vad som är vanligt hos de flesta hästar. En annan möjlig orsak till den bristande effekten kan vara en nedsatt cirkulation, vilket kan innebära att sekobarbital och cinkokain når målorganen (hjärnan respektive hjärtat) så långsamt att dosen inte blir tillräcklig för eutanasi. Avlivning av hästar är en krävande uppgift och tillgängliga metoder har både fördelar och nackdelar. För farmakologisk (kemisk) avlivning finns det ännu inte någon helt optimalt substans (2). Veterinärer som av Läkemedelsverket beviljas licens för Somulose informeras om att det förekommer fall av bristande effekt. Det rekommenderas att man vid användning av Somulose har beredskap för alternativ avlivningsmetod.

Det finns en rapport där en häst reagerade med kraftig hyperventilation efter att ha sederats med alfa2-receptoragonister (detomidin och xylazin). Denna reaktion, som även meddelats tidigare i den svenska biverkningsrapporteringen, kan framförallt ses hos hästar som har feber (i det här aktuella fallet hade hästen 40ºC). Mekanismen bakom reaktionen är inte känd.

Tolv fall rör biverkningar i samband med vaccinationer (gruppen “QI - Immunologiska medel”). Rapporterna gäller hästar som vaccinerats mot ekvint influensavirus, ekvint rhinopneumonitvirus, tetanus, ringorm eller botulism. I några fall erhölls lokala reaktioner på injektionsplatserna i kombination med feber. I andra fall sågs generell muskelstelhet, vinglighet, muskeldarrningar, svettningar, svårigheter att svälja samt svullna submandibulära lymfknutor. Reaktionerna har som regel avklingat inom ett par dagar till en vecka.

Inom gruppen “QM – Rörelseapparaten” finns två rapporter där hästar reagerat efter intravenösa injektioner av flunixin, som är ett NSAID-preparat. Reaktionerna sågs i omedelbar anslutning till injektionerna. En av hästarna blev vinglig, fick kramper och ramlade omkull. Den dog efter cirka 20–30 minuter. Den andra hästen drabbades av darrningar men återhämtade sig inom ett par minuter. Det finns i den tidigare svenska biverkningsrapporteringen meddelanden om akuta reaktioner och dödsfall hos hästar som fått NSAID-preparat intravenöst. Mekanismen bakom reaktionerna är inte känd. En häst som behandlades oralt med flunixin granulat blev efter ett par dagars behandling slö och ville inte äta. Behandlingen avslutades men ingen förbättring inträdde. Det konstaterades att hästen hade ett perforerande ulcus i magsäcken och den avlivades. Det är välkänt att NSAID-preparat hos hästar, liksom hos andra djurslag, kan ge biverkningar i form av gastrointestinala ulcerationer och erosioner. Hos häst ses skador främst i den glandulära delen av magen (3).

Nöt

För nöt finns en rapport om en ko som ramlade omkull och dog efter att ha fått bensylpenicillinprokain intramuskulärt. Flera sådana fall finns anmälda i den tidigare svenska biverkningsrapporteringen. Det är troligt att det är fråga om anafylaktiska reaktioner liknande dem som kan ses hos häst. De tänkbara mekanismerna är desamma som hos häst, dvs. toxicitet av prokain som frisatts från bensylpenicillinprokainet eller en anafylaktisk allergireaktion mot bensylpenicillin eller mot prokain.

Svin

För svin finns fyra rapporter om lokala reaktioner på injektionsplatserna efter intramuskulära vaccinationer. För att stimulera utvecklandet av immunitet innehåller en del vacciner adjuvans, som kan vara vävnadsretande. I en rapport meddelas att cirka sjuttiofem procent av suggor och gyltor i en svinbesättning utvecklade kraftigare lokala reaktioner än förväntat efter att ha vaccinerats med ett vaccin mot rödsjuka och parvovirusinfektion. Som adjuvans innehåller detta vaccin mineralolja som är kraftigt vävnadsretande. Hos människa kan mineralolja ge en mycket allvarlig vävnadsskada och en varningstext rörande åtgärder som ska vidtas vid oavsiktlig injektion/självinjektion av detta vaccin finns i FASS VET och i produktresumén. En biverkningsrapport rör lokala reaktioner på injektionsplatserna hos ett stort antal grisar i ett par svinbesättningar som vaccinerats med ett vaccin mot mycoplasmainfektion. För att stimulera utvecklandet av immunitet innehåller vaccinet ett adjuvans som innehåller en mannitol-oljesyreester (mannid-oleat) som emulsifierare samt jordnötsolja, ricinolja och skvalen (en s.k. isoprenoidförening). Det anges att detta adjuvans ger en relativt lindrig inflammatorisk retning. Det finns två rapporter om grisar som reagerat efter vaccination med ett vaccin mot rödsjuka och parvovirusinfektion där adjuvansen är tokoferolacetat. Detta anges ha en relativt lindrig vävnadsretande effekt.
Det finns två biverkningsrapporter för smågrisar som chockade efter att ha fått intramuskulära injektioner av järnpreparat, som ges för att förebygga järnbristanemi. Några grisar dog medan de övriga återhämtade sig.

Får

För får finns två rapporter om biverkningar i samband med vaccinering med ett vaccin mot klostridie- och pasteurellainfektion. I båda fallen reagerade ett antal tackor inom cirka 30 minuter efter vaccinationerna med apati, tung andning, svettning och hög feber. Dagen därpå var de återställda.

Hund

De flesta biverkningsrapporterna för hund rör vaccinationsbiverkningar. I Sverige vaccineras hundar främst mot valpsjuka, virushepatit (smittsam leverinflammation), parvovirusinfektion (parvovirusenterit) och parainfluensavirusinfektion (kennelhosta). De vacciner som nu finns tillgängliga mot dessa sjukdomar innehåller en eller flera levande försvagade (attenuerade) viruskomponenterna. Det finns även vacciner mot rabies och mot bakteriesjukdomen leptospiros. Dessa vacciner innehåller inaktiverade komponenter.

Incidensen biverkningsrapporter för de olika vaccinerna varierar från 1,6 till 4,2 rapporter per 10 000 vaccindoser. Uppgifter från den engelska veterinärmedicinska biverkningsövervakningen (VMD Suspected Adverse Reaction Surveillance Scheme), baserat på data under perioden 1995–1999, visar en lägre incidens, med 0,21 rapporterade biverkningar per 10 000 vaccinerade hundar (4). Orsaken till skillnaderna mellan Sverige och England är oklar, men en möjlighet är att svenska veterinärer är bättre på att rapportera biverkningar än de engelska kollegorna.

Biverkningsreaktionerna inträffade oftast under perioden 15 minuter till 3 timmar efter vaccinationerna. Hundarna var som regel återställda inom ett dygn. Det var vanligt att hundarna gavs kortison och i många fall sågs då en snabb förbättring. Hundarna reagerade som regel för de olika vaccinerna med liknande spektra av symtom. De hade oftast ett nedsatt allmäntillstånd och ibland även feber. De reaktioner som sågs i övrigt bestod av kräkningar, svullnad kring nosen och runt ögon och öron, klåda i huvudet och på andra delar av kroppen, urtikaria, diarré, ataxi och ledömhet. I några fall sågs andningssvårigheter, beteendeförändringar och hudrodnad. Fem av de rapporterade biverkningarna har klassificerats som anafylaktisk chock. Fyra av dessa hundar återhämtade sig efter intensivbehandling medan en hund dog.

De rapporterade biverkningarna uppträdde både hos valpar och hos vuxna hundar av olika åldrar, men det var påtagligt att många äldre hundar reagerade. I en del fall har reaktioner uppträtt hos valpar efter första vaccinationen. Vad gäller hundarnas kön så visar rapporteringen är en jämn könsfördelning. Det var ett brett spektrum av hundraser för vilka biverkningar meddelades. Rapporteringen indikerar dock att vissa hundraser är överrepresenterade. Det gäller små hundraser, såsom papillon, Shetland sheepdog, chinese crested dog och chihuahua. Data från den tidigare svenska biverkningsrapporteringen indikerar även att det finns en överrepresentation för vissa små hundraser. I den ovan angivna rapporteringen från den engelska biverkningsövervakningen anges att vissa ”toy breeds” kan vara överrepresenterade (4).

Vaccinationsbiverkningar kan vara immunologiskt eller icke-immunologiskt betingade. I de fall där reaktionerna har en allergisk genes rör det sig troligen oftast om s.k typ 1-överkänslighet, som involverar en interaktion mellan antigenet i fråga och specifika IgE-antikroppar som är fixerade på mastceller och basofila granulocyter. Reaktionen mellan antigenet och IgE-antikropparna leder till degranulering med frisättning av histamin och andra biologiskt aktiva aminer. Reaktionerna kan inträffa inom minuter eller ibland upp till ett dygn efter antigenexponeringen och kan manifesteras i form av lokala eller generella anafylaktiska effekter, såsom ödem i huvudet, klåda, sänkt blodtryck, andningssvårigheter, kräkningar och diarré. Andra typer av vaccinrelaterad överkänslighet, som huvudsakligen involverar IgG-antikroppar, kan leda till hemolytisk anemi eller trombocytopeni eller till bildning av intravaskulära immunkomplex, som deponeras i olika vävnader och ger lokala skador. Exempel på vaccinationsbiverkningar med icke-immunologisk bakgrund är lokala reaktioner på injektionsplatserna. Det kan också förekomma reaktioner pga. vaccinvirulens eller kontaminationer. En allergisk reaktion mot ett vaccin bör endast kunna inträffa hos ett djur som tidigare har exponerats för ett vaccinantigen eller någon annan vaccinkomponent. Därför bör allergiska vaccinreaktioner i princip endast erhållas vid den andra eller vid följande vaccinationer. Detta stämmer med att det är många äldre hundar som reagerar. Det finns dock i den svenska rapporteringen flera meddelanden om reaktioner typiska för typ 1-överkänslighet hos valpar efter första vaccinationen. Mekanismen för dessa reaktioner är inte känd.

Inom gruppen antiparasitära medel finns 48 hundar som reagerat på ett halsband, som innehåller pyretroiden deltametrin som aktiv substans. Hos cirka hälften av hundarna sågs klåda och hudlesioner, såsom rodnad, fukteksem, urtikaria, alopeki, knutor och sår. Hudaffektionerna sågs främst på halsen vid platsen för halsbandet, men i en del fall även på andra delar av kroppen. De uppträdde varierande tidsperioder - inom ett par timmar upp till cirka en månad – efter att halsbandet applicerats. Oftast avklingade symtomen snabbt efter att halsbanden avlägsnats, men ibland var förloppen ganska utdragna. Hos andra hundar rapporterades CNS-symtom såsom vinglighet, balansrubbningar, svårighet att resa sig, krampanfall, ljudkänslighet, muskelryckningar och beteendeförändringar. CNS-symtomen har, liksom hudaffektionerna, uppträtt varierande tidsperioder efter att halsbandet applicerats - inom ett par timmar upp till cirka en månad. De har som regel upphört inom något dygn efter att halsbandet tagits av. En beräkning av biverkningsincidensen visar 5,8 biverkningsrapporter per 10 000 sålda halsband.

Det finns 13 rapporter om hundar som reagerat för en spot-on lösning innehållande permetrin, som är en annan pyretroid. I cirka hälften av fallen sågs hudreaktioner i form av rodnad, alopeki, sår och klåda. I de övriga fallen sågs symtom i form av oro, beteenderubbningar, ataxi, muskelförlamning och kramper. En beräkning av biverkningsincidensen visar 0,6 biverkningar per 10 000 sålda doser.

Deltametrin och permetrin tillhör gruppen pyretroider, som används för att bekämpa artropoder (fästingar, loppor, löss, knott, myggor) hos husdjur. Pyretroiderna verkar hos artropoderna genom att öppna spänningsberoende natriumjonkanaler i nerver, vilket leder till neuronal membrandepolarisering. Det har i den tidigare svenska biverkningsrapporteringen anmälts ett avsevärt antal negativa reaktioner för deltametrin och permetrin hos hundar, både i form av hudreaktioner och i form av neurologiska symtom.

Det finns rapporter om biverkningar hos nio hundar som behandlats med makrocykliska laktoner (milbemycin oxim, ivermektin eller selamektin) mot sarcoptesskabb (rävskabb), mjällskabb (Cheyletiella) eller noskvalster (Pneumonyssus). De flesta hundarna reagerade med rörelsestörningar. Andra symtom som rapporterades var slöhet, kräkningar och urtikaria. I ett fall reagerade en hund med nysningar, inåtvända ”nosdragningar” och ”torr-kräkningar”, vilket den rapporterande veterinären föreslog skulle kunna vara en följd av att noskvalster på slemhinnorna i nosen hade dött. Det finns i den tidigare svenska biverkningsrapporteringen flera fall av biverkningar hos hundar som behandlats med makrocykliska laktoner. Det har främst varit fråga om neurologiska effekter. Dessa substanser har hos parasiterna en affinitet för inhibitoriska kloridjonkanaler i nerver. Hos däggdjur begränsar blod-hjärnbarriären upptaget av de makrocykliska laktonerna i CNS. I de fall där hundar reagerar med CNS-symtom får man anta att det har tagits upp så mycket av substanserna över blod-hjärnbarriären att detta framkallat en inhibitorisk effekt på neuronal transmission i CNS. Collies och collie-relaterade raser kan vara särskilt känsliga för dessa substanser pga. en mutation i den gen som kodar för den transportpump (p-glykoprotein) som begränsar upptaget av de makrocykliska laktonerna över blod-hjärnbarriären (5). Även en del hundar av andra raser kan vara känsliga.

Inom gruppen ”QM – Rörelseapparaten” finns 13 rapporter som rör icke-steroida antiinflammatoriska medel (NSAID). Dessa läkemedel kan ge biverkningar, bl.a. i form av gastrointestinala ulcerationer och erosioner, njurskador, blödningar och leverskador. Hos hund är det de gastrointestinala problemen som är mest frekvent förekommande.

Inom gruppen ”QJ – Infektionssjukdomar” finns sex rapporter om hundar som reagerat efter att ha fått betalaktamantibiotika och sex rapporter om hundar som reagerat efter att ha fått fluorokinolonantibiotika. Exempel på biverkningar som observerades är kräkningar, inappetens, svullnad i huvudet, hudaffektioner och balansrubbningar.

En hund som fick trimetoprim-sulfametoxazoltabletter drabbades av allvarligt nedsatt tårproduktion (keratokonjunktivitis sicca). Samma reaktion sågs hos en hund som fick trimetoprim-sulfadiazintabletter. Hos en annan hund som fick trimetoprim-sulfadiazintabletter konstaterades trombocytopeni och neutropeni. Dessa reaktioner är kända biverkningar för trimetoprimsulfa hos hund och har observerats tidigare i den svenska biverkningsrapporteringen.

Inom gruppen ”QG – Urin- och könsorgan” finns tre biverkningsrapporter för ett preparat som innehåller aglepriston som aktiv ingrediens. Detta är en syntetisk steroid som kompetitivt blockerar progesteron på receptornivå. Indikationen är avbrytande av oönskad dräktighet hos tik. Det har även i den tidigare rapporteringen anmälts ett antal biverkningar för detta preparat. Biverkningarna kan bestå i bristande effekt och lokala reaktioner på injektionsplatsen. En rapport rör karbegolin, som är en dopaminreceptoragonist som hämmar prolaktinutsöndringen från hypofysen. Den används för att undertrycka mjölkproduktion och mot skendräktighet. Hos den aktuella hunden, som behandlades mot skendräktighet, observerades darrningar, kräkningar och diarré. Det finns i den tidigare svenska biverkningsrapporteringen rapporter om biverkningar av karbegolin, bland annat i form av nedsatt allmäntillstånd och nervösa symtom.

Inom gruppen ”QS – Ögon och öron” finns fyra rapporter för ett preparat (örondroppar) som innehåller ett antibiotikum (polymyxin B), ett antimykotikum (mikonazol), och en glukokortikoid (prednisolon). Hos hundarna rapporterades hörselnedsättning/dövhet. Kraftig hörselnedsättning observerades även hos en hund som behandlades med örondroppar innehållande fusidindietanolamin, framycetin, nystatin och prednisolon. I en rapport meddelas att en hund som behandlades med ett öronrengöringsmedel (handelspreparat), som bl.a. innehåller mjölksyra och salicylsyra, blev röd och irriterad i öronen. Det finns tidigare meddelanden om sådana biverkningar för detta preparat.

Katt

Liksom hos hund rapporterades de flesta biverkningarna hos katt för vacciner. I Sverige vaccineras katter främst mot kattpest, som orsakas av felint panleukopenivirus (ett virus som är närbesläktat med hundens parvovirus) och mot kattsnuva, som orsakas av felint calicivirus och felint rhinotracheitisvirus. De registrerade preparaten innehåller levande försvagade viruskomponenter.

Incidensen rapporterade biverkningar för de olika vaccinerna varierar från 1,0 till 7,2 rapporter per 10 000 vaccindoser. Biverkningar rapporterades både för vuxna katter av olika åldrar och för kattungar (från första vaccinationen). I en del fall drabbades flera kattungar i samma kull. Både raskatter och huskatter (blandraskatter) finns med i materialet. Biverkningarna fördelas ganska lika mellan könen. Hos en del katter sågs en kort stund efter vaccinationerna akuta anafylaktiska reaktioner med nedsatt allmäntillstånd, kräkningar och feber. Bland katterna som drabbades av anafylaxi finns fem dödsfall anmälda. Andra symtom som rapporterades var svullnad i huvudet, klåda i huvud och på tassar, erytem, diarré, andnöd och ataxi. Ett par katter reagerade några dygn - en vecka efter vaccinationerna med feber och tecken på polyartrit (hälta, stela rörelser, svårigheter att gå). Dessa symtom gick över på ett par dagar. Det finns uppgifter i litteraturen om att vaccination med modifierat levande calicivirus kan ge polyartrit med hälta och ledsmärtor (6). Det är känt att en del stammar av felint calicivirus har en predilektion för leder (7).

I flera fall observerades lokala reaktioner på injektionsplatserna i form av sår, svullnad och/eller alopeki. Hos katt kan vaccininjektioner ge upphov till en granulomatös reaktion, som kan leda till en malign transformation av fibroblaster eller myofibroblaster, vilket ger upphov till fibrosarkom. Inga sådana fall rapporterades dock under 2004. Induktion av dessa tumörer kan erhållas efter subkutan eller intramuskulär injektion till katt av vilket läkemedel som helst som leder till en inflammation på injektionsplatsen och är således inte bara relaterad till vaccinationer (8). Risken att injektionsplatsrelaterade fibrosarkom ska framkallas är låg, men den ökar med antalet injektioner som ges på samma ställe.

Inom gruppen ”QJ – Infektionssjukdomar” finns en rapport för en katt som efter en periods tablettbehandling med enrofloxacin (ett fluorokinolonantibiotikum) började se sämre. Behandlingen avbröts och katten blev bra. Det finns enstaka rapporter från Europa och USA om att enrofloxacin är retinotoxiskt hos en del katter och därför hos känsliga individer kan ge ögonskador och blindhet (9). Orsaken till retinotoxiciteten är oklar. För att minimera risken för ögonskador rekommenderar läkemedelsföretaget som marknadsför enrofloxacin att man inte ska överskrida den rekommenderade dosen.

Det finns två meddelanden om katter som av djurägare av misstag behandlats med en permetrininnehållande spot-on lösning, som är registrerad mot fästingar, loppor och löss hos hund. Det har även tidigare i den svenska biverkningsrapporteringen meddelats sådana fall. Preparatet får inte ges till katt, vilket anges på förpackningen. Katter som behandlas med preparatet drabbas av neurologiska symtom i form av kramper och ataxi. I de nu aktuella fallen dog en katt, medan den andra katten återhämtade sig.

Iller

Det finns fyra rapporter om biverkningar hos illrar som vaccinerades mot valpsjuka. I alla fallen framkallades akuta anafylaktiska reaktioner i nära anslutning till vaccinationerna. Djuren reagerade med symtom som medvetslöshet, låg hjärtfrekvens, slöhet, apati, kräkningar och blodig diarré. De behandlades med kortison och vätska och återhämtade sig.

Reaktioner hos människa på veterinärmedicinska preparat

Det finns tre rapporter om relativt lindriga reaktioner, troligen av allergisk genes, hos djurägare som behandlat sina hundar med pyretroider registrerade för veterinärmedicinskt bruk (i två fall permetrin; i ett fall deltametrin). Det finns även i den tidigare svenska biverkningsrapporteringen ett par meddelanden om reaktioner hos människa efter kontakt med pyretroider avsedda för veterinärmedicinskt bruk. Det finns från England och USA flera meddelanden om sådana reaktioner. Det har i dessa fall som regel varit milda till moderata hudreaktioner med övergående symtom, men det finns också rapporter om allvarligare allergiska och respiratoriska reaktioner.
Det finns en rapport om en djursjukvårdare som efter en accidentell självinjektion med medetomidin (en alfa2-receptoragonist) och butorfanol (en opioid) fick ett kraftigt sänkt medvetande. Det hela gick dock bra.

Avslutning

Det finns för veterinärer, liksom för viss personal inom human hälso- och sjukvård, en författningsmässig skyldighet att rapportera vissa biverkningar. För veterinärer anges detta i Läkemedelsverkets författningssamling LVFS 2001:12, 11 § enligt följande: ”Veterinärer skall till Läkemedelsverket snarast rapportera samtliga allvarliga biverkningar, samtliga oförutsedda biverkningar, samtliga biverkningar hos människor som uppstått till följd av exponering för veterinärmedicinskt läkemedel samt sådana biverkningar som synes öka i frekvens”. Rapporteringen av läkemedelsbiverkningar innebär möjligheter att upptäcka nya biverkningar hos djur och att bevaka kända negativa läkemedelseffekter. Man bör vara extra observant på nya preparat under de första åren efter introduktionen. Det är av stort värde att de negativa läkemedelsreaktioner som ses anmäls. Rapporteringen bör ske redan vid misstanke om biverkan.

Referenser

1. Schreiber W & Krieg JC, Das Hoigné-Syndrom, Nervenartz 2001;72:546–8.

2. Knottenbelt DC, Chemical destruction of horses, Vet Rec 1999;145:54–5.

3. MacAllister CG, Morgan SJ, Borne AT, et al. Comparison of adverse effects of phenylbutazone, flunixin meglumine, and ketoprofen in horses. J Am Vet Med Assoc, 1993;202:71–7.

4. Gaskell R, Gettinby G, Graham S, et al. Veterinary Products Committee Report on Feline and Canine Vaccination. Final Report. Defra Publications, UK; ISBN: 0-95311234-5-6

5. Mealey KL, Bentjen SA, Gay JM, et al. Ivermectin sensitivity in collies is associated with a deletion mutation of the mdr1 gene. Pharmacogenetics. 2001;11:727–33.

6. Dawson S, McArdle F, Bennett D, et al. Investigation of vaccine reactions and breakdowns after feline calicivirus vaccination. Vet Rec 1993;132:346–50.

7. Dawson S, Bennett D, Carter SD, et al. Acute arthritis of cats associated with feline calicivirus infection. Res Vet Sci 1994;56:133–43.

8. EMEA, Committee for Veterinary Medicinal Products: Advisory Notice to Veterinary Surgeons Regarding the Development of Fibrosarcomas at Sites of Injection of Veterinary Medicinal Products, EMEA/CVMP/205/03-FINAL.

9. Gelatt KN, van der Woerdt A, Ketring KL, et al. Enrofloxacin-associated retinal degeneration in cats. Vet Ophthalmol, 2001;4:99–106.

 

 

 

 

Observera publiceringsdatumet på nyheten. Läkemedelsverket uppdaterar i normala fall inte nyhetstexter även om ny kunskap kan ha tillkommit.

 
 

Läkemedelsverket, Box 26, 751 03 Uppsala | 018-17 46 00 | registrator@lakemedelsverket.se | Ytterligare kontaktinformation | Om cookies