Läkemedelsbehandling av adhd

Detta är en version av Läkemedel vid adhd – behandlingsrekommendation riktad till patient eller anhörig. Rekommendationen baseras på den version som är riktad till hälso- och sjukvården och som togs fram i samband med ett expertmöte den 22–23 september 2015.

Webbpublicerad: 2016-04-15

Tryckt version: Information från Läkemedelsverket 2016;27(2).

Sammanfattning

  • Läkemedelsbehandling vid adhd ska ses som en del i ett större stöd- och behandlingsprogram.
  • Läkemedelsbehandlingen ska individanpassas. Hänsyn ska tas till den enskilde patientens behov, livssituation och upplevelse av behandlingen.
  • Uppföljning av läkemedelsbehandlingen är viktigt. Under behandlingen ska man regelbundet träffa läkare/sjuksköterska för att utvärdera hur behandlingen upplevs.
  • Metylfenidat är förstahandsval för barn, ungdomar och vuxna. Atomoxetin kan vara förstahandsval i utvalda fall.

Inledning

Adhd står för attention deficit hyperactivity disorder (uppmärksamhetsstörning/hyperaktivitet). Adhd ser olika ut för alla men det kan bland annat innebära att man

  • har svårt att koncentrera sig och behålla uppmärksamheten (ouppmärksamhet),
  • har svårt att kontrollera sina impulser och känslor (impulsivitet),
  • är hyperaktiv och har svårt att sitta still (hyperaktivitet).

Att till exempel ha svårt att koncentrera sig eller sitta still är känslor som de flesta kan uppleva från och till, men hos personer med adhd är dessa besvär så stora att de har svårt att klara av många vardagssituationer, till exempel i hemmet, i skolan eller på arbetet. Det finns olika former av adhd, där störningar i uppmärksamheten, hyperaktiviteten och impulsiviteten är olika framträdande.

Under senare år har antalet barn, ungdomar och vuxna i Sverige som fått diagnosen adhd ökat. Detta har bidragit till att det också är fler som behandlas med läkemedel mot adhd. De flesta, närmare 90 %, av de som behandlas med läkemedel för sin adhd får läkemedel som innehåller det verksamma ämnet metylfenidat. Flest uttag av läkemedel görs för pojkar och flickor i åldern 10–17 år och det är fler pojkar än flickor som behandlas.

Alla personer med adhd behöver inte behandlas med läkemedel. Läkemedelsbehandling kan bli aktuellt om andra stödåtgärder visat sig vara otillräckliga och ska alltid ses som en del i ett behandlingsprogram. Behandlingsprogrammet kan till exempel inkludera psykologhjälp och stöd i skolan eller på arbetsplatsen, och det kan se olika ut beroende på den enskilda patientens livssituation och hur han/hon påverkas av sin funktionsnedsättning i vardagen.

Hur man ställer diagnosen adhd och information om andra stöd- och behandlingsinsatser utöver läkemedelsbehandling tas inte upp här. Samlad information om adhd finns på Kunskapsguiden.se.

För detaljerad information om effekt och biverkningar av de olika adhd-läkemedlen, se respektive läkemedels bipacksedel.

Läkemedelsbehandling av adhd

Innan en läkemedelsbehandling påbörjas är det viktigt med en noggrann utredning och att man bestämmer vilka mål man har med behandlingen. Som patient ska man få information om vilken nytta läkemedelsbehandling kan ha men också vilka risker det kan innebära att behandlas eller avstå från behandling. Innan beslut om behandling tas och under behandlingen är det viktigt att säkerställa att patienten är drogfri.

I Sverige finns det för närvarande fem olika verksamma ämnen som ingår i godkända läkemedel för behandling av adhd: metylfenidat, dexamfetamin, lisdexamfetamin, atomoxetin och guanfacin. Läkemedel med dexamfetamin och guanfacin är endast godkända för behandling av barn och ungdomar i åldern 6–17 år, medan de övriga är godkända för både barn och ungdomar samt vuxna. Metylfenidat ingår som verksamt ämne i flera läkemedel med olika namn. Det finns i olika former, både som tabletter och kapslar som ger effekt olika snabbt och som verkar olika lång tid.

Metylfenidat, dexamfetamin och lisdexamfetamin är så kallade centralstimulerande läkemedel (CS-läkemedel) som ökar aktiviteten i vissa områden i hjärnan. CS-läkemedel kan vara beroendeframkallande, till skillnad mot atomoxetin och guanfacin som inte är centralstimulerande och inte heller är beroendeframkallande.

Vilket läkemedel man får varierar från person till person. Det beror bland annat på vilka besvär man har av sin adhd och hur de varierar över dygnet, vilka biverkningar man riskerar att få och om man har samtidiga sjukdomar/funktionsnedsättningar och kanske behandlas med andra läkemedel.

Det finns inte heller någon dos som passar alla. För att man ska få så bra effekt och samtidigt så lite besvär med biverkningar som möjligt behöver man oftast prova olika doseringar, där man börjar med en låg dos som sedan höjs steg för steg. Ibland kan man även behöva byta läkemedel. Det kan därför ta ett tag innan man hittar rätt och får en bra behandling för sin adhd.

Det är viktigt med regelbunden uppföljning av läkemedelsbehandlingen, framför allt i början när man ska hitta rätt läkemedel och rätt dos. Läkaren ska också med jämna mellanrum utvärdera om patienten fortfarande behöver behandling med läkemedel eller om den ska avslutas.

Läkemedelsbehandling av barn och ungdomar med adhd

Förstahandvalet vid behandling av barn och ungdomar med adhd är metylfenidat. Det finns störst erfarenhet av behandling med denna substans och metylfenidat är också bättre undersökt i studier än övriga verksamma ämnen som används för behandling av adhd. Studier har också visat att metylfenidat hos de flesta ger bättre effekt än atomoxetin. Om man inte får en tillräcklig effekt eller om man får besvärande biverkningar av behandling med metylfenidat är lisdexamfetamin eller atomoxetin andrahandsval.

Atomoxetin kan vara förstahandsval under vissa omständigheter, till exempel vid skadligt bruk/risk för skadligt bruk av substanser, vid svåra tics (ofrivilliga ryckningar) eller vid allvarlig sömnstörning. Om atomoxetin har varit förstahandsval och man inte får tillräcklig effekt eller får besvärande biverkningar av behandlingen är vanligtvis metylfenidat andrahandsval innan man provar lisdexamfetamin. Guanfacin rekommenderas som tredjehandsval.

Läkemedelsbehandling av vuxna med adhd

Metylfenidat är förstahandsval även vid behandling av vuxna med adhd. Också i denna åldersgrupp är metylfenidat mest studerat och det finns störst erfarenhet av behandling med denna substans. Om man får otillräcklig effekt eller besvärande biverkningar av metylfenidat kan man prova behandling med lisdexamfetamin.

Atomoxetin kan vara förstahandsval under vissa omständigheter, till exempel om det finns risk för att metylfenidat eller lisdexamfetamin används på felaktigt sätt och/eller sprids vidare till andra personer.

Hos vuxna personer med adhd är det vanligt att man har någon samtidig psykisk funktionsnedsättning eller sjukdom och det är därför många som behöver medicineras för flera olika tillstånd.

Effekt och biverkningar av adhd-läkemedel hos personer över 65 år har inte studerats.

Biverkningar och säkerhet

Få allvarliga biverkningar har rapporterats för adhd-läkemedel, både vid kortare och längre tids behandling. Om man besväras av biverkningar av sin behandling är det viktigt att man berättar det för sin läkare. Vissa biverkningar kan vara allvarliga, såsom hjärtklappning (oregelbunden hjärtrytm) och förändringar i humör av CS-läkemedel eller atomoxetin, och dåsighet, yrsel (lågt blodtryck) och långsamma hjärtslag av guanfacin. Om man drabbas av en allvarlig biverkan är det viktigt att snabbt ta kontakt med sjukvården.

Vanliga biverkningar av CS-läkemedel är bland annat huvudvärk, sömnsvårigheter, minskad aptit, muntorrhet och magbesvär med till exempel smärta och illamående. Man kan också känna sig orolig, nedstämd eller irriterad och få minskad sexlust.

Vanliga biverkningar av atomoxetin hos både barn och vuxna är bland annat huvudvärk, magbesvär med till exempel smärta och illamående, minskad aptit och att man känner sig irriterad, nedstämd eller orolig. Barn kan känna sig sömniga och trötta under dagen och vuxna kan få sömnproblem, muntorrhet och minskad sexlust.

Vanliga biverkningar av guanfacin är bland annat huvudvärk, aptitlöshet, magbesvär med till exempel illamående och smärta, muntorrhet och att man känner sig sömnig och trött. Man kan också känna sig irriterad, orolig och nedstämd.

Påverkan på längd- och viktutveckling

Barn och unga personer som fortfarande växer och behandlas med CS-läkemedel eller med atomoxetin kan öka mindre i vikt och växa lite långsammare än vad de skulle ha gjort utan behandling. Behandlas man med guanfacin kan man öka något i vikt.

Påverkan på puls och blodtryck

Vid behandling med CS-läkemedel eller atomoxetin kan blodtryck och puls höjas något hos både barn och vuxna. Hur mycket blodtryck och puls påverkas är väldigt olika från person till person, men störst påverkan ses framför allt i början av behandlingen eller vid en doshöjning. För de allra flesta innebär det inte någon fara, men med vissa personer måste man vara extra försiktig när man överväger att börja behandla med läkemedel. Det kan till exempel gälla äldre personer och personer som har högt blodtryck, diabetes eller något medfött hjärtfel. Till skillnad mot CS-läkemedel och atomoxetin kan guanfacin sänka blodtryck och puls något.

Graviditet och amning

För adhd-läkemedel finns endast begränsad erfarenhet av användning under graviditet och amning. Det är viktigt att tillsammans med sin läkare diskutera hur man ska göra med sin behandling om man är eller planerar att bli gravid eller om man ammar.

Bilkörning och adhd hos vuxna

Studier har visat att det finns ett samband mellan obehandlad adhd och en försämrad förmåga att köra bil, liksom en större risk att råka ut för trafikolyckor. I studier har man också sett att förmågan till bilkörning kan förbättras och risken att råka ut för allvarliga trafikolyckor kan minska om man behandlas med läkemedel för sin adhd. När man behandlas med läkemedel ansvarar man själv för att bedöma sin förmåga att köra bil eller andra fordon och att hantera riskfyllda maskiner. Det är viktigt att man känner sig säker på att ens prestationsförmåga inte påverkas negativt av läkemedelsbehandlingen.

Transportstyrelsen har föreskrifter och allmänna råd om medicinska krav för innehav av körkort m.m. Se senaste konsoliderad version av TSFS 2010:125.

Uppföljning av behandlingen

Under läkemedelsbehandlingen träffar man läkare och/eller sjuksköterska regelbundet för att utvärdera hur behandlingen upplevs. Man bedömer då tillsammans om man får bra effekt eller upplever biverkningar av sin behandling och tar ställning till om behandlingen behöver ändras, till exempel om man har drabbats av någon sjukdom eller tar andra läkemedel. Man följer också upp livssituationen i familj och förskola/skola respektive arbetsliv. Längd- och viktutveckling hos barn och unga ska följas och blodtryck och puls ska mätas med jämna mellanrum.

Hur ofta man får träffa läkare och/eller sjuksköterska varierar från person till person och beror till exempel på hur gammal man är, vilka besvär man har av sin adhd och den sociala situationen. Det är viktigt med täta vårdkontakter framför allt i början av behandlingen när dosen ska anpassas för att ge så bra effekt och så lite biverkningar som möjligt. Tätare kontroller kan också behövas om man senare ändrar dosen eller om man får någon biverkan.

En gång om året bör behandlingen omprövas och det kan eventuellt innebära att man avbryter behandlingen.

 
 
 

Läkemedelsverket, Box 26, 751 03 Uppsala | 018-17 46 00 | registrator@lakemedelsverket.se | Ytterligare kontaktinformation | Om cookies