Att behandla och förebygga influensa

Sammanfattning

  • Influensa är en smittsam virussjukdom. För de flesta går sjukdomen över av sig själv, och ingen särskild läkemedelsbehandling är nödvändig. Äldre personer, samt personer med exempelvis hjärt- och lungsjukdom, eller nedsatt immunförsvar, kan däremot bli allvarligt sjuka av en influensainfektion.
  • Vaccination mot influensa är den viktigaste förebyggande åtgärden. Vaccination rekommenderas i första hand till personer över 65 år samt till personer i alla åldrar med hjärt- och lungsjukdom. Även personer med diabetes eller nedsatt immunförsvar kan ha god nytta av vaccination.
  • Läkemedel som används för att förebygga influensa (oseltamivir och zanamivir) kan inte ersätta vaccination, men kan ibland användas som ett komplement.
  • För att läkemedel som används för att behandla influensa (oseltamivir och zanamivir) ska ha någon verkan måste de sättas in tidigt – inom 48 timmar från sjukdomsutbrottet. De kan då lindra symtom, förkorta sjukdomstiden något och minska risken för följdsjukdomar.

Influensa är en smittsam luftvägssjukdom som orsakas av influensavirus. Den klassiska sjukdomsbilden vid influensa är att man plötsligt blir sjuk med hög feber, muskelvärk och hosta.

Influensa kan sprida sig mycket snabbt och orsaka stora epidemier. I Sverige kommer influensaepidemin under vinterhalvåret. Mellan 2 och 15 % av befolkningen, 180 000–1,5 miljoner människor i Sverige, drabbas av influensa varje säsong. Det är i första hand barn och ungdomar som blir sjuka och de står även för en stor del av smittspridningen. Hos i övrigt friska ungdomar och vuxna går influensa oftast över av sig själv. Däremot kan personer i riskgrupper bli svårt sjuka och i vissa fall dö i sjukdomen. Exempel på riskgrupper är hjärt- och lungsjuka och äldre.

Från vecka 40 till vecka 20 lägger Folkhälsomyndigheten kontinuerligt ut information om influensaläget i Sverige på sin webbplats (se länk till höger).

Influensavirus

Influensavirus tillhör en virusfamilj som kallas orthomyxovirus, och finns i tre typer: A, B och C. Det är influensa A och B som orsakar epidemier. Influensa C ger oftast bara en lindrig förkylning.

Influensasmitta kan spridas mycket snabbt, genom direkt kontakt mellan människor eller via vätskedroppar (till exempel vid hosta). Inkubationstiden, tiden från att man smittas till att man blir sjuk, är 1–3 dagar. En smittad person är som mest smittsam mellan ett dygn före, och två dygn efter insjuknandet.

Sjukdomsförloppet vid influensa

I vissa fall yttrar sig influensan som en allvarlig sjukdom med hög feber, hosta och påverkan på medvetandet. I andra fall kan den mer likna en lättare förkylning. Det klassiska förloppet vid influensa, som det ser ut för många ungdomar och vuxna är:

  • plötsligt insjuknande där man känner sig allmänt sjuk,
  • frysningar och snabbt stigande feber,
  • kraftig värk i huvud och muskler, även i ögonmusklerna,
  • hård torrhosta samt
  • halsont och snuva.

I normala fall varar febern i tre till fem dagar, och som regel är den värsta sjukdomen över inom en vecka. Det är vanligt att man sedan känner sig kraftlös och hängig ett par veckor efter att infektionen är över.

Barn och äldre får ofta mer diffusa symtom. Hos barn är det vanligt med besvär från mag-tarmkanalen, till exempel diarré och minskad aptit. Influensa är en vanlig orsak till feberkramper hos barn. Inflammation i öron eller bihålor kan vara en följd av influensasjukdomen. Äldre människor får ofta lägre feber och mindre hosta än yngre, men kan bli förvirrade.

Riskgrupper

Personer som tillhör riskgrupper löper högre risk att drabbas av följdsjukdomar och allvarligare former av influensa. Bland följdsjukdomarna (komplikationerna) finns lunginflammation orsakad av bakterier. Detta är den viktigaste orsaken till att människor avlider i sviter av influensa. Även inflammation i hjärtmuskel och hjärna kan förekomma.

Till riskgrupperna räknas personer som är äldre än 65 år, samt de som oavsett ålder har kronisk hjärt- eller lungsjukdom, diabetes eller kraftigt nedsatt immunförsvar.

I Sverige finns ungefär 1,8 miljoner människor som tillhör riskgrupperna.

Att förebygga influensa

Den viktigaste förebyggande behandlingen mot influensa är vaccination. Att ha en god handhygien och undvika närkontakt med influensasjuka personer är också viktigt för att minska risken för att bli smittad. Förebyggande läkemedel kan inte ersätta vaccination i skyddseffekt, men kan i vissa fall användas som ett komplement.

Vaccination

Att vaccinera riskgrupperna är den viktigaste förebyggande åtgärden för att minska skadorna av en influensaepidemi. Vaccinationen bör göras om varje år, eftersom influensavirusets utseende förändras, och vaccinet anpassas efter årets virusvariant.

Ett influensavaccin innehåller två influensa A-stammar och en influensa B-stam. Världshälsoorganisationen, WHO, väljer ut vilka stammar som skall ingå i vaccinet utifrån virusstammarna som är aktuella i årets epidemi.

Efter vaccinationen tar det cirka två veckor innan immunförsvaret har hunnit utveckla skydd mot influensa.

Det är viktigt att komma ihåg att man trots vaccinationen kan drabbas av influensa. Personer i riskgrupper kan då behöva använda läkemedel för att minska risken för komplikationer. De influensahämmande läkemedel som finns idag måste sättas in tidigt i sjukdomsförloppet för att ha någon effekt – senast inom 48 timmar från att de första symtomen dyker upp.

Förebyggande läkemedel

Det finns två läkemedel som är godkända att användas förebyggande mot influensa: Tamiflu (oseltamivir) och Relenza (zanamivir). Därutöver finns ett äldre läkemedel, amantadin (endast på licens), som kan användas i vissa situationer.

Personer som framförallt kan behöva förebyggande läkemedelsbehandling är de som tillhör riskgrupper och som:

  • vaccinerats mot influensa och behöver ett kompletterande skydd innan immunförsvarets skydd är fullt utvecklat (två veckor efter vaccinationen)
  • inte kan vaccineras (till exempel på grund av svår äggallergi – influensaviruset som ingår i vaccin odlas i hönsägg)

Vid influensasmitta i en familj där någon familjemedlem tillhör en riskgrupp, bör han eller hon få förebyggande läkemedelsbehandling (oavsett om han eller hon är vaccinerad eller ej) under minst sju dagar eller tills alla i familjen är friska. Behandlingen bör starta så snart som möjligt och senast inom 48 timmar från misstänkt smittotillfälle. Vid utbrott på sjukhus, andra vårdinstitutioner och äldreboende kan läkemedlen användas för att stoppa spridningen av influensa.

Behandling av influensa

Influensa är en sjukdom som läker ut av sig själv och risken för komplikationer är låg hos i övrigt friska ungdomar och vuxna. Behandling med antivirala läkemedel rekommenderas därför inte till alla. Dessutom har influensaläkemedel en begränsad effekt. Effekten blir större ju tidigare behandlingen påbörjas efter sjukdomsutbrottet.

Vid svår influensa som kräver sjukhusvård, och vid influensa hos personer som har hög risk för komplikationer kan läkemedelsbehandling bli aktuell, om behandlingen kan sättas in tidigt i sjukdomsförloppet och senast inom 48 timmar efter sjukdomsdebut.

Läkemedel mot influensa hämmar viruspartiklarnas förökning. Eftersom förökningen framförallt sker under de första dagarna efter sjukdomsdebut, är det viktigt att behandlingen startar så tidigt som möjligt.

I Sverige finns två alternativ för behandling av influensa: läkemedel som innehåller zanamivir eller oseltamivir. Zanamivir är godkänt för behandling av vuxna och barn från 5 års ålder, medan oseltamivir även kan ges till barn över 1 års ålder. Läkemedlen kan förkorta sjukdomstiden med 1–2 dagar, lindra symtom och minska risken för komplikationer om de sätts in tidigt i sjukdomsförloppet. Båda läkemedlen är verksamma mot influensa A och B.

Zanamivir tas genom inandning (inhalation) och oseltamivir tas i form av kapslar eller mixtur (flytande läkemedel). Personer med astma eller KOL (kroniskt obstruktiv lungsjukdom) bör använda zanamivir med försiktighet eftersom det kan orsaka andningsbesvär. Vid svår astma/KOL bör zanamivir inte användas.

För alla personer med influensa är det viktigt att få vila och vätska. Hög feber och svår värk kan dämpas med receptfria smärtstillande och febernedsättande läkemedel – acetylsalicylsyra, paracetamol och ibuprofen (vid feber ska acetylsalicylsyra inte ges till barn och ungdomar under 18 år).

Resistensutveckling

Resistens mot antivirala läkemedel innebär att virusstammar utvecklar motståndskraft mot läkemedlen. I Sverige följer Folkhälsomyndigheten noga resistensläget och det finns även ett internationellt nätverk för detta ändamål. En viss resistensutveckling har rapporterats mot framför allt oseltamivir, men omfattningen är låg. Oseltamivir och zanamivir har hittills endast använts i begränsad omfattning och ingen vet hur resistensläget skulle se ut vid en utbredd användning av läkemedlen. Resistensutveckling mot amantadin är vanlig och uppträder snabbt hos cirka 30 % av dem som behandlas. För att minska risken för resistensutvecklingen är det viktigt att läkemedlen används på rätt sätt och i rätt dos.

Influensapandemi – en världsomfattande epidemi

Om ett influensavirus har genomgått en större förändring i sin arvsmassa (det kan ske om virus från olika värdorganismer, gris/fågel/människa, byter gener med varandra) kan det ge upphov till en pandemi – en världsomfattande epidemi. En förutsättning för att en pandemi ska uppstå är att människor saknar tidigare immunitet (skydd) mot det nya viruset. Ytterligare en förutsättning är att viruset lätt kan spridas från människa till människa.

Under de senaste seklerna har det förekommit mellan tre och fem influensapandemier per århundrade. Exempel på kända pandemier under 1900-talet är Spanska sjukan, Hongkong och Asiaten.

Liksom för vanlig influensa kommer vaccinering att vara den viktigaste förebyggande åtgärden vid en pandemi. Tillgången på vaccin kommer förmodligen att vara begränsad i början av pandemin. Då kommer antivirala läkemedel att vara den enda specifika behandlingen mot influensan.

Beredskapslagring av läkemedel ingår i den nationella pandemiplanen. Tillgången på antivirala läkemedel kommer trots detta att vara begränsad och kommer inte räcka för förebyggande behandling av hela befolkningen. Specifika rekommendationer för hur läkemedlen ska användas kommer därför att utfärdas när en pandemi uppstår. Hur rekommendationerna kommer att se ut bestäms bland annat av vilka patientgrupper som drabbas hårdast av sjukdomen samt vilken omfattning pandemin beräknas få i Sverige.

Fågelinfluensa

Sedan 1997 cirkulerar ett högpatogent fågelinfluensavirus (H5N1) bland tama och vilda fåglar i Sydostasien och Afrika. Enstaka utbrott bland tamfåglar har också förekommit i Europa. Hittills har mer än 300 fall av fågelinfluensan konstaterats hos människa. Nästan alla insjuknade har varit under 40 år och dödligheten har varit cirka 60 %. Majoriteten av de drabbade hade varit i kontakt med sjuka fåglar. Fågelinfluensaviruset har inte haft förmåga att effektivt spridas mellan människor. Det är i dagsläget osäkert hur stort hotet om en pandemi är från H5N1.

Sjukdomsbilden vid fågelinfluensa kan variera från lindriga symtom med feber, halsont, hosta, ögoninflammation och mag- tarmbesvär till en livshotande sjukdom med dödlig utgång. Utveckling av vaccin mot H5N1 är ett viktigt led i pandemiberedskapen. Det går inte att i förväg utveckla ett färdigt vaccin mot nästa pandemi eftersom man inte vet vilken virusstam som kommer att orsaka pandemin. Det tar minst 2–6 månader från ett utbrott av en fågelinfluensapandemi innan ett pandemivaccin finns tillgängligt på marknaden. För att tidigt kunna påbörja vaccination om en pandemi uppstår, har därför en särskild typ av vaccin, så kallade prepandemiska influensavacciner, börjat utvecklats. Dessa vacciner innehåller en virusstam som bedöms som trolig orsak till en pandemi (till exempel H5N1). WHO lagrar prepandemiska vaccin som ett led i den tidiga internationella pandemiberedskapen.

Det antivirala läkemedlet oseltamivir rekommenderas i första hand både som behandling och förebyggande behandling vid en fågelinfluensapandemi. Zanamivir rekommenderas i de fall där influensavirus utvecklat resistens mot oseltamivir.


 

 
 
 

Läkemedelsverket, Box 26, 751 03 Uppsala | 018-17 46 00 | registrator@lakemedelsverket.se | Ytterligare kontaktinformation | Om cookies