Frågor och svar om nanomaterial i kosmetiska produkter

Vad är nanomaterial?

Nanomaterial (nanopartiklar) är ett samlingsnamn för mycket små partiklar. I allmänhet betraktar man partiklar som är mindre är 100 nm (1 nm = en miljarddels meter, ungefär en tusendels hårstrå) i någon ledd som nanomaterial. Alltså kan en förhållandevis lång, men mycket smal, tråd eller ett tillräckligt tunn skiva vara ett nanomaterial.

För de speciella reglerna om anmälan och märkning av nanomaterial i kosmetiska produkter används följande definition
nanomaterial: ett olösligt eller biopersistent material som är avsiktligt tillverkat, med en eller fler yttre dimensioner, eller en inre struktur, med ett spann på mellan 1 och 100 nm

Eftersom kunskapen om nanomaterial och dess egenskaper ständigt utvecklas kan definitionen av nanopartiklar komma att förändras med tiden.

Vilka typer av nanomaterial finns det i kosmetiska produkter?

Det är huvudsakligen nanomaterial av metalloxider (titandioxid och zinkoxid) som förekommer i kosmetiska produkter.
Det finns ett flertal andra typer av nanomaterial som skulle kunna komma att användas i kosmetiska produkter (exempelvis metallpartiklar, kolnanostrukturer), dock finns det inte så mycket som tyder på att dessa har stor spridning i kosmetiska produkter idag. I takt med utvecklingen kommer troligen fler typer av nanomaterial att nå större användning i kosmetiska produkter.

Jag har hört om nanoliposomer – vad är det?

Sammansättningar av fettmolekyler (liposomer) i nanostorlek, som ibland kapslar in känsliga ämnen som vitaminer, förekommer i kosmetiska produkter av olika slag. Liposomer kommer att brytas upp vid användningen på huden, och det finns inget som tyder på att de passerar hudbarriären intakt. Det finns heller inte stöd för att liposomer som appliceras på huden skulle öka penetrationen av andra ämnen i någon stor utsträckning.

I vilka kosmetiska produkter kan det finnas nanomaterial?

I dagsläget är det i huvudsak solskyddsprodukter som det förekommer nanomaterial i nämnvärd utsträckning. I EU är titandioxid (Titanium Dioxide) tillåtet som UV-filter, medan zinkoxid (Zinc Oxide) ännu inte är det. Zinkoxid i icke-nanoform kan däremot förekomma i andra typer av kosmetiska produkter, såsom babysalvor och som färgämnen i make up.

Hur kan jag ta reda på om det är nanomaterial i en kosmetisk produkt?

Från och med 11 juli 2013 skall nanomaterial i kosmetiska produkter vara deklarerade i innehållsförteckningen genom att (nano) skall stå direkt efter namnet på ämnet som förekommer i nanoform. Exempel: Titanium Dioxide (nano)
Redan nu kan tillverkarna börja tillämpa denna märkning. Fram till de nya reglerna börjar gälla kan man inte säkert avgöra huruvida produkten innehåller nanomaterial utifrån förpackningen om inte (nano) anges för något innehållsämne.
Att analysera om en produkt innehåller nanomaterial är tekniskt sett mycket svårt.

Är det farligt med nanomaterial i kosmetika?

En kosmetisk produkt, oavsett innehåll, får inte vara farlig för användaren vid rimligen förutsebar användning. Alltså skall tillverkaren av produkten ta hänsyn till innehållet i av nanomaterial i produkten vid säkerhetsbedömningen.
Läkemedelsverket och andra tillsynsmyndigheter utövar tillsyn för att säkerställa att kosmetiska produkter uppfyller kraven i regelverket.

Kan ett nanomaterial gå genom huden?

Ett flertal studier har gjorts av de vanligen förekommande metalloxiderna, titandioxid och zinkoxid, och dessa visar inga tecken på att kunna gå genom oskadad hud.
Riskerna för att få in nanomaterial i kroppen från användning av kosmetiska produkter på huden bedöms i dagsläget som relativt liten.

Om nanomaterial inte kommer in genom huden, finns det risker ändå?

Vissa nanomaterial har tillsammans med ljus visats kunna påskynda kemiska reaktioner (så kallad fotokatalys) som kan bilda fria radikaler på hudytan. Fotokatalys kan undvikas genom att ytbehandla nanomaterialen så att denna egenskap motverkas.
Om man av någon anledning får i sig en kosmetisk produkt genom inandning eller förtäring kan kroppen exponeras för nanomaterial. Om inandning är rimligen förutsebar (t ex för sprayprodukter) skall den aspekten, inklusive exponering för nanomaterial, täckas av säkerhetsbedömningen av produkten.

En del produkter säger sig vara fria från nanomaterial – är det OK att säga det?

Läkemedelsverket avråder från att marknadsföra produkter för vad de inte innehåller och/eller gör, även om det i dagsläget inte är otillåtet.

Vad finns det för regler om nanomaterial i kosmetika?

Regler för nanomaterial i kosmetiska produkter introduceras med EU-förordningen om kosmetiska produkter som träder i kraft 11 juli 2013.

Denna förordning innehåller bland annat regler om:

  • att alla kosmetiska produkter som innehåller nanomaterial skall ha en säkerställd hög nivå av säkerhet för användaren
  • märkning av nanomaterial i innehållsförteckningen enligt ovan
  • förhandsanmälan av nanomaterial till EU-kommissionen för granskning (se nedan)
  • att EU-kommissionen skall upprätta en förteckning över de nanomaterial som används i kosmetiska produkter

Hur går den obligatoriska förhandsanmälan av nanomaterial till EU till?

När ett företag anmäler en produkt som skall släppas ut marknaden till EU-kommissionens databas CPNP (Cosmetic Products Notification Portal) skall det anges om produkten innehåller nanomaterial.
Om nanomaterialet som används inte är en av de förhandsgranskade ämneskategorierna konserveringsmedel, färgämnen eller UV-filter behöver man anmäla detta 6 månader före den sätts på marknaden för att EU-kommissionen och den vetenskapliga kommittén SCCS (Scientific Committee on Consumer Safety) skall kunna granska och avgöra om nanomaterialet kan användas säkert. För att denna granskning skall kunna genomföras måste företagen förse EU-kommissionen med tillräckliga data om nanomaterialets karaktär och egenskaper.
 Se vidare i användarinstruktionen för anmälan av nanomaterial

 
 
 
 

Läkemedelsverket, Box 26, 751 03 Uppsala | 018-17 46 00 | registrator@mpa.se | Ytterligare kontaktinformation | Om cookies