Biosimilar

Begreppet biosimilar introducerades i lagstiftningen 2004 och är ett biologiskt läkemedel som liknar ett godkänt biologiskt läkemedel (det biologiska referensläkemedlet).

I ett regeringsuppdrag 2017 har Läkemedelsverket och Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket gemensamt tagit fram producentoberoende information i ett kunskapsunderlag ämnat för hälso- och sjukvården (se länk till kunskapsunderlaget i högerspalten under Relaterad information).

En biosimilar innehåller en version av den aktiva substansen i referensläkemedlet. För att en biosimilar ska godkännas krävs att den är jämförbar med referensläkemedlet avseende kemiska egenskaper (t.ex. molekylstruktur och föroreningar), biologisk aktivitet och den ska även ha likvärdiga egenskaper avseende farmakokinetik och farmakodynamik samt likvärdig säkerhet och effekt).

Nya biologiska läkemedel, inklusive biosimilarer, godkänns oftast centralt och det innebär att läkemedlet får tillstånd att marknadsföras i samtliga länder inom EU och EES. De krav som gäller för biosimilarer förtydligas i olika riktlinjer som ges ut av den europeiska läkemedelsmyndigheten, European Medicines Agency (EMA).

För att få ett läkemedel godkänt ska det finnas dokumentation som visar att läkemedlet har avsedd effekt, är säkert för patienten, likvärdig farmakokinetik/farmakodynamik och har en god kvalitet.

Biosimilarer godkänns om de kan visas vara likvärdiga med ett tidigare godkänt referensläkemedel. Biosimilarens och referensläkemedlets aminosyrasekvenser förväntas vara identiska, men små skillnader i t.ex. glykosylering kan accepteras. Tillverkningsmetoden för biologiska läkemedel ger upphov till variation i strukturen för både originalläkemedel och biosimilarer. Det ställs samma krav på biosimilarer som på referensläkemedelet när det gäller dokumentationen av farmaceutisk kvalitet. Dessutom tillkommer omfattande studier för att visa strukturell likhet med referensläkemedlet.

Förutom specifika krav på farmaceutisk kvalitet ställs också krav på prekliniska studier inom farmakologi och toxikologi. Dessutom krävs studier i människa avseende farmakodynamik (PD) och farmakokinetik (PK) samt kliniska studier där biosimilaren jämförs med referensläkemedlet med hänsyn till effekt, säkerhet och immunogenicitet (Ref 5-7). Den kliniska studien ska vara upplagd för att kunna detektera potentiella skillnader mellan biosimilar och referensläkemedlet. Om jämförbarhet visas på det strukturella, funktionella, farmakokinetiska och farmakodynamiska planet, och effekten är jämförbar, kan biverkningar på grund av läkemedlets farmakologiska verkan förväntas vara likadana och uppstå med liknande frekvens för biosimilar som för referensläkemedlet.

Biosimilarer tillverkas enligt samma kvalitetskrav som alla andra läkemedel. Tillsynsmyndigheterna genomför dessutom regelbundna kontroller av tillverkningen på samma sätt som för alla andra läkemedel.

Tillstånd att marknadsföra biosimilarer

Ansökan om att få tillstånd att marknadsföra en biosimilar kan göras tidigast 8 år efter det att referensläkemedlet fått sitt godkännande.

Det finns i dagsläget hundratals substanser med biologiskt ursprung godkända för försäljning på den svenska marknaden och det finns biosimilarer till ett fåtal dessa substanser. Aktuell lista över biosimilarer finns på EMA:s hemsida (Länk EMA) De används bl.a. för behandling av inflammatoriska sjukdomar, cancer, blodsjukdomar, diabetes, tillväxtstörningar och som fertilitetshöjande insatser. De första biosimilarerna godkändes 2006 och det var biosimilarer till tillväxthormonet somatropin. Året efter godkändes biosimilarer med substansen erytropoetin som bland annat används för behandling av blodbrist och 2008 godkändes de första biosimilarerna med filgrastim för stimulering av bildandet av vita blodkroppar, t.ex. vid behandling av cancer. De första biosimilarerna som godkändes var relativt enkla biologiska molekyler. Den första mer komplicerade biosimilaren, infliximab, en monoklonal antikropp som används mot bland annat reumatoid artrit och ulcerös kolit, godkändes så sent som 2013.

Behandling med biosimilarer

Val mellan referensläkemedel och biosimilar vid start av behandling såväl som eventuell ändrad förskrivning under pågående behandling (switch) mellan referensprodukt och biosimilar görs i Sverige av förskrivande läkare i samråd med patienten.

Tillsvidare rekommenderas inte upprepade byten mellan biosimilar och referensprodukt (multipel switch), en bedömning som främst grundas på att risken för immunologiska reaktioner vid frekventa byten är ofullständigt belyst. Ytterligare klinisk erfarenhet och relevanta studier behövs för att bringa klarhet inom detta område.

Utbytbarhet på apotek beslutas av Läkemedelsverket. Läkemedelverkets bedömning utifrån nuvarande vetenskapliga underlag är att biologiska läkemedel inte är utbytbara på apoteksnivå. Bedömningen grundar sig främst på att risk för immunologiska reaktioner vid frekventa byten är ofullständigt belyst.

 
 
 

Läkemedelsverket, Box 26, 751 03 Uppsala | 018-17 46 00 | registrator@lakemedelsverket.se | Ytterligare kontaktinformation | Om cookies