Den serologiska diagnostiken har flera begränsningar och vid tolkning av analysresultaten ska därför undersökningsfynd, symtomduration och det epidemiologiska läget beaktas

Kontakt med det lokala mikrobiologiska laboratoriet är av vikt för optimal användning av laboratoriediagnostiken vid borreliainfektion. För rekommenderad stödjande laboratoriediagnostik vid olika manifestationer av borreliainfektion, se tabellen nedan.

Mikrobiologisk diagnostik

Laboratoriediagnostiken vid utredning av misstänkt borreliainfektion utgörs huvudsakligen av serologi, det vill säga påvisning av borreliaspecifika antikroppar, i serum, plasma eller cerebrospinalvätska.

I utvalda fall, främst vid misstanke om acrodermatitis chronica atrophicans eller borreliaartrit, kan påvisning av borreliaspecifikt DNA med PCR utgöra ett värdefullt komplement.

Serologi

Det finns ett stort antal metoder för påvisning av borreliaspecifika antikroppar och moderna kommersiella tester har överlag hög analytisk sensitivitet och specificitet. Den diagnostiska sensitiviteten är huvudsakligen beroende av symtomduration och varierar därmed mellan olika borreliamanifestationer. Förekomst av antikroppar är inte liktydigt med aktuell infektion utan kan även vara orsakat av tidigare genomgången borreliainfektion, asymtomatisk exponering med serokonversion, eller ospecifik reaktivitet.

Mer information om begränsningar med borreliaserologi samt när borreliaserologi inte bör tas finns nedan.

IgM

Ospecifik IgM‍-‍reaktivitet är vanligt förekommande, framför allt i serum. IgM har inget diagnostiskt värde vid sena manifestationer som acrodermatitis chronica atrophicans och borreliaartrit, då det i regel föreligger höga IgG‍-‍koncentrationer i serum medan IgM oftast saknas. Både IgM och IgG kan kvarstå länge efter utläkt infektion och IgM är därför inte någon tillförlitlig markör för aktuell sjukdom. IgM‍-‍antikroppar i serum har således ett tveksamt diagnostiskt värde.

Tydlig klinisk frågeställning viktig

Hög prevalens av borreliaspecifika IgG‍-‍antikroppar hos friska personer i endemiska områden måste också tas i beaktande vid användning av serologiska metoder. En viktig anledning till metodernas begränsningar vad gäller diagnostisk specificitet är provtagning på alltför vida indikationer och utan tydlig klinisk frågeställning. Borreliaserologi ska endast tas vid klinisk misstanke om specifik manifestation, dock ej vid erythema migrans. För laboratoriets bedömning av analysresultatet är det av stor vikt att remissen innehåller information om kliniska symtom och durationen av dessa.

Diagnostik av neuroborrelios

Diagnostik av neuroborrelios kräver utredning med lumbalpunktion för analys av cerebrospinalvätska och samtidigt taget serumprov för beräkning av så kallat antikroppsindex. Enbart påvisning av borreliaspecifika antikroppar i cerebrospinalvätska är inte tillräckligt för säker diagnos. Antikroppar från blod kan även uppmätas i cerebrospinalvätska, via passivt läckage över blodhjärnbarriären. Vid neuroborrelios produceras antikroppar intratekalt, lokalt i centrala nervsystemet, vilket ger högre nivåer i cerebrospinalvätska än i blodet.

Efter utläkt neuroborrelios kvarstår vanligen antikroppsindex positivt under lång tid varför leukocyträkning i cerebrospinalvätska behöver göras för bedömning av infektionens aktualitet. Vid misstanke om neuroborrelios är nyttan av borreliaspecifika antikroppar i serum begränsad, men ett negativt resultat vid samtidig symtomduration i minst 6‍–‍8 veckor talar emot diagnosen.

PCR och odling

Direktpåvisning av Borrelia burgdorferi sensu lato (DNA) med PCR kan användas som ett komplement till serologi i vissa situationer. PCR är framför allt användbart för hudbiopsier respektive ledvätskeprover, vid utredning av oklara fall med misstänkt erythema migrans, acrodermatitis chronica atrophicans eller borrreliaartrit. Sensitiviteten för PCR vid dessa tillstånd varierar.

Vid neuroborrelios kan PCR av cerebrospinalvätska ibland vara positiv tidigt i förloppet, innan intratekal antikroppsproduktion kan påvisas, men överlag är sensitiviteten vid neuroborrelios låg varför ett negativt resultat inte utesluter diagnosen.

Det är möjligt att odla Borrelia burgdorferi sensu lato från kliniska provmaterial men sensitiviteten är låg, varför odling inte är relevant för borreliadiagnostik.

Övrig diagnostik

Vid utredning av neuroborrelios är leukocyträkning i cerebrospinalvätska viktig för att bedöma infektionens aktualitet genom förekomst och grad av inflammation i centrala nervsystemet (CNS). Vanligen ses en dominans av mononukleära celler, huvudsakligen lymfocyter.

CXCL13, en B‍-‍lymfocytattraherande kemokin, ökar i koncentration i cerebrospinalvätska tidigt i förloppet och sjunker snabbt efter antibiotikaterapi. CXCL13‍-‍analys erbjuds på ett flertal laboratorier och kan utgöra ett komplement till övrig diagnostik, framför allt vid kort symtomduration innan intratekal antikroppsproduktion kan påvisas.

Förhöjda koncentrationer av CXCL13 i cerebrospinalvätska kan även ses vid andra sjukdomar i CNS, såsom multipel skleros, hivinfektion, neurosyfilis, TBE och CNS‍-‍lymfom, om än vanligen inte i så höga koncentrationer som vid neuroborrelios.